Kakan

Ett blankt nej kan jag ta. Om någon ber mig att dra åt helvete, så rör det mig knappt i ryggen. Att nån förklarar "nej men det går inte, för att..." kan jag tycka är lite mjäkigt, men det är ändå okej.

Men att inte höra ett knyst, det gör mig fan galen! Vad är det här för knäpp jäkla "sopa under mattan-mentalitet" som alla lider av? Ska det vara så svårt att säga rakt ut vad det är som gäller, istället för att leka kurragömma och undvika all konfrontation?

Lilla landet lagom måste skaffa sig en ryggrad och rycka sig själv i kragen. För det här, det är bara för mesigt!